Det börjar kännas bra nu, missmodet över att det är så långt kvar på den självbiografiska bloggen, har delvis försvunnit. Fortfarande är det ju en bit att gå men 40 är i alla fall bättre än 20, då var allting hopplöst. Nu finns det en ljusglimt. Kanske beror min förändrade sinnesstämning på att jag för ögonblicket har magen full av rotmos och fläsklägg. Jag blev sugen i morse när jag körde förbi Coop i Enebyberg. Alltså gick jag in och köpte två rotskallar, fyra tjocka morötter, en handfull potatisar samt en benfri fläsklägg från Fåddman på 1,3 kilo. Det finns de som säger att läggarna med ben är bättre, ger mer smak, osv. men samtidigt är de mer odryga. En väldigt stor del att köttstycket går bort just på grund av benet. Jag skulle vilja hävda att mer än hälften försvinner ner i soppåsen efter kokningen. Nåja, kanske knappt hälften, bra mycket i alla fall. På 1950-talet fann så vitt jag vet inga benfria fläskläggar. På dem vi köpte syntes benknotorna tydligt. Jag ska inte säga att vi åt just denna rätt så ofta men några gånger under den kalla årstiden serverades den. Det var mycket gott. En gång åt jag så att andan tappades. Magen spändes ut till milda grad att jag varken kunde stå, gå eller sitta. Jag kunde bara flämta. Så småningom återgick magsäcken till normal storlek. Just då orkade man inte tänka på mat men efter några timmar var förstås situationen en annan. Morfar gillade kraftig mat. Fett skulle det vara och han verkade inte ta någon skada av det eftersom han vägde 57 kilo under större delen av sitt vuxna liv. Potatisen var han noga med. Endast Magnum Bonum dög, Bintje avfärdade han som "grispotatis". King Edward kunde i nödfall duga. Nu finns bara den sistnämnda sorten kvar, de båda andra har jag inte sett på länge på butikshyllorna. Det här var bara en parentes eftersom jag tänkte skriva om tåget på bilden men vad finns det egentligen att skriva om det? Det står ju bara där vid Roslags-Näsby station och väntar på avgångssignal. Så småningom kör det iväg i riktning mot Viggbyholm, konduktören säger "nypåstigna" och vi lämnar fram våra biljetter och får dem klippta. Allt är i sin ordning. Vem hade förresten trott något annat?
lördag 24 mars 2012
40
Det börjar kännas bra nu, missmodet över att det är så långt kvar på den självbiografiska bloggen, har delvis försvunnit. Fortfarande är det ju en bit att gå men 40 är i alla fall bättre än 20, då var allting hopplöst. Nu finns det en ljusglimt. Kanske beror min förändrade sinnesstämning på att jag för ögonblicket har magen full av rotmos och fläsklägg. Jag blev sugen i morse när jag körde förbi Coop i Enebyberg. Alltså gick jag in och köpte två rotskallar, fyra tjocka morötter, en handfull potatisar samt en benfri fläsklägg från Fåddman på 1,3 kilo. Det finns de som säger att läggarna med ben är bättre, ger mer smak, osv. men samtidigt är de mer odryga. En väldigt stor del att köttstycket går bort just på grund av benet. Jag skulle vilja hävda att mer än hälften försvinner ner i soppåsen efter kokningen. Nåja, kanske knappt hälften, bra mycket i alla fall. På 1950-talet fann så vitt jag vet inga benfria fläskläggar. På dem vi köpte syntes benknotorna tydligt. Jag ska inte säga att vi åt just denna rätt så ofta men några gånger under den kalla årstiden serverades den. Det var mycket gott. En gång åt jag så att andan tappades. Magen spändes ut till milda grad att jag varken kunde stå, gå eller sitta. Jag kunde bara flämta. Så småningom återgick magsäcken till normal storlek. Just då orkade man inte tänka på mat men efter några timmar var förstås situationen en annan. Morfar gillade kraftig mat. Fett skulle det vara och han verkade inte ta någon skada av det eftersom han vägde 57 kilo under större delen av sitt vuxna liv. Potatisen var han noga med. Endast Magnum Bonum dög, Bintje avfärdade han som "grispotatis". King Edward kunde i nödfall duga. Nu finns bara den sistnämnda sorten kvar, de båda andra har jag inte sett på länge på butikshyllorna. Det här var bara en parentes eftersom jag tänkte skriva om tåget på bilden men vad finns det egentligen att skriva om det? Det står ju bara där vid Roslags-Näsby station och väntar på avgångssignal. Så småningom kör det iväg i riktning mot Viggbyholm, konduktören säger "nypåstigna" och vi lämnar fram våra biljetter och får dem klippta. Allt är i sin ordning. Vem hade förresten trott något annat?
