Självbiografisk anteckning nummer 23; på bilden står en pojke och låtsaskör en moped. Platsen är skogsbacken utanför huset vid Tibble gård, tiden är 1950-talets mitt. Pojken är intresserad av att stå där och gasa. I fantasin är han ute på vägarna och sladdar runt. Snabbast är han förstås, andra mopedister har ingen chans. Att pojken är jag är kanske inte så svårt att räkna ut men vems är mopeden? Den är min mammas. Hon har troligen kört ut med den från Stockholm där hon arbetar vid Norrmalms Livs på Odengatan. Det är en "fin" affär med många av dåtidens kändisar som kunder. Bland andra brukar Hasse Ekman och hans fru Eva Henning komma in och bunkra upp lite av livets nödtorft, kanske ostron och kaviar av exklusiv sort. I charkdisken huserar Carl-Eiwar Carlsson som senare ska bli en av de stora profilerna vid underhållningsradion. Redan nu härjar han dock friskt på Nalen och andra nöjesetablissemang vilket medför en viss trötthet vid arbetsdagens början. Nu står Korv-Kalle och gäspar igen, är en vanlig kommentar. Min mamma är anställd som kokerska i personalmatsalen. Jag var där några gånger och hälsade på men mina minnen är så vaga att de är svåra att framkalla. För min mamma var mopeden ett viktigt transportmedel. Moster Lotta hade också en, ibland kom de utsusande tillsammans på söndagarna och hälsade på. Varför inte på lördagarna? Därför att lördagen fortfarande var arbetsdag vid den här tiden. Att åka moped från Stockholm ut till Täby måste ha tagit några timmar. Vägen hade ungefär samma sträckning som nu bara det att den var betydligt smalare. Motorvägen från Danderyds kyrka fanns förstås inte. Istället körde man på det som nu heter Enebybergsvägen och som sedan byter namn till Stockholmsvägen. Ännu längre norrut heter den gamla Norrtäljevägen. På den tiden hette hela sträckan Norrtäljevägen. Systrarna hade från början cyklar med påhängsmotorer, först efter några år fick de råd att köpa riktiga mopeder. Jag tror att dessa var remdrivna och av märket Rex. Ibland fick jag förstås sitta bakpå. Vid ett tillfälle åkte vi till Steninge i Märsta dit min moster och hennes man I flyttat. Det regnade och strax efter Upplands-Väsby, på raksträckan bredvid järnvägen till Uppsala, började mopeden krångla. Det blev en besvärlig sista mil som dock gick att genomföra eftersom mopeden var försedd med trampor och kunde cyklas fram. Tungt förstås men vad göra? Hur vi kom hem minns jag inte. Kanske I förbarmade sig och körde hem oss i sin svarta Morris. Troligen var det så. Om någon har fakta i denna fråga tages den tacksamt emot. Skriv till: Thomas Eriksson, Tibble gård, Roslags-Näsby. Postnummer behövs inte för det är inte uppfunnet ännu.
onsdag 14 mars 2012
23
Självbiografisk anteckning nummer 23; på bilden står en pojke och låtsaskör en moped. Platsen är skogsbacken utanför huset vid Tibble gård, tiden är 1950-talets mitt. Pojken är intresserad av att stå där och gasa. I fantasin är han ute på vägarna och sladdar runt. Snabbast är han förstås, andra mopedister har ingen chans. Att pojken är jag är kanske inte så svårt att räkna ut men vems är mopeden? Den är min mammas. Hon har troligen kört ut med den från Stockholm där hon arbetar vid Norrmalms Livs på Odengatan. Det är en "fin" affär med många av dåtidens kändisar som kunder. Bland andra brukar Hasse Ekman och hans fru Eva Henning komma in och bunkra upp lite av livets nödtorft, kanske ostron och kaviar av exklusiv sort. I charkdisken huserar Carl-Eiwar Carlsson som senare ska bli en av de stora profilerna vid underhållningsradion. Redan nu härjar han dock friskt på Nalen och andra nöjesetablissemang vilket medför en viss trötthet vid arbetsdagens början. Nu står Korv-Kalle och gäspar igen, är en vanlig kommentar. Min mamma är anställd som kokerska i personalmatsalen. Jag var där några gånger och hälsade på men mina minnen är så vaga att de är svåra att framkalla. För min mamma var mopeden ett viktigt transportmedel. Moster Lotta hade också en, ibland kom de utsusande tillsammans på söndagarna och hälsade på. Varför inte på lördagarna? Därför att lördagen fortfarande var arbetsdag vid den här tiden. Att åka moped från Stockholm ut till Täby måste ha tagit några timmar. Vägen hade ungefär samma sträckning som nu bara det att den var betydligt smalare. Motorvägen från Danderyds kyrka fanns förstås inte. Istället körde man på det som nu heter Enebybergsvägen och som sedan byter namn till Stockholmsvägen. Ännu längre norrut heter den gamla Norrtäljevägen. På den tiden hette hela sträckan Norrtäljevägen. Systrarna hade från början cyklar med påhängsmotorer, först efter några år fick de råd att köpa riktiga mopeder. Jag tror att dessa var remdrivna och av märket Rex. Ibland fick jag förstås sitta bakpå. Vid ett tillfälle åkte vi till Steninge i Märsta dit min moster och hennes man I flyttat. Det regnade och strax efter Upplands-Väsby, på raksträckan bredvid järnvägen till Uppsala, började mopeden krångla. Det blev en besvärlig sista mil som dock gick att genomföra eftersom mopeden var försedd med trampor och kunde cyklas fram. Tungt förstås men vad göra? Hur vi kom hem minns jag inte. Kanske I förbarmade sig och körde hem oss i sin svarta Morris. Troligen var det så. Om någon har fakta i denna fråga tages den tacksamt emot. Skriv till: Thomas Eriksson, Tibble gård, Roslags-Näsby. Postnummer behövs inte för det är inte uppfunnet ännu.
