8

Mormor står vid spisen och rör i grytan. Hon bär huckle på huvudet och ett förkläde runt midjan som husmödrar av den gamla stammen alltid behagade göra. Grytan är förstås av gjutjärn och har en fläns nertill som gör att den kan sänkas ner i vedspisen när stora plattan tas av. Dock tror jag inte att det var möjligt med den spis som vi hade, den var av en helt annan modell. Emellertid fungerade grytan lika bra ovanpå spisen som nersänkt i den. Vad kunde då finnas i en sådan gryta vid den här tiden? Troligtvis en härlig stek inköpt i Totties speceriaffär i Roslags-Näsby. Konsum låg bredvid men där handlade aldrig mormor och morfar. De hade fått för sig att Konsum hade sämre varor vilket naturligtvis var helt fel. Kanske hade någon från gården gjort inköp hos Kooperationen och inte varit nöjd, sedan spreds ryktet snabbt. Det var som när Enebybergs Chark ansågs sälja sur varmkorv på grund av en händelse många år tillbaka i tiden. Likadant med Heds affär på Hedåsvägen i Ensta. En sådan stämpel är svår att tvätta bort. Men Totties varor höll högsta kvalitet, inget tvivel om den saken. Till jularna levererade han själv den halva gris som vi köpte, den som sedan förvandlades till skinka, bogfläsk, korv, pölsa och annat som var nödvändigt för att fira Människosonens födelse. Tottie kom körande i sin skåpbil, möjligen en Volvo Duett och bjöds efter avslutad affär som sig bör på kaffe med dopp. Jag tyckte att den halva grisen såg otäck ut där den låg i sin vattenbalja i väntan på att matförädlingsprocessen skulle börja. För att återgå till grytsteken så dök den naturligtvis upp till helg och fest. Vardagsmaten hade en påvrare karaktär. Det kunde vara fläsk och potatis, korv och potatis, köttbullar och potatis, stekt sill och potatis, olika soppor med mera. När morbror Kalle kom och hälsade på ville han gärna ha glödstekt sill vilket var lätt ordnat i järnspisen. Sillen lades då i ett halster som Kalle själv tillverkat och detta placerades ovanpå glöden. Djupfryst fisk var en nyhet på 1950-talet och den blev ett välkommet tillskott på matsedeln. Olika typer av konserver hade också nyhetens behag. Speciellt morfar gillade picnicköttbullar som dväljdes i brunsås. Som jag nämnt tidigare var grönsaker inte så ofta förekommande, åtminstone inte färska sådana. Däremot kunde plåtburkar med ärtor och morötter öppnas vid festliga tillfällen. Stekt strömming var en rätt som ibland förekom. Den inhandlades från fiskbilen som stannade en bit från huset. Kanske kom den varje vecka eller möjligen var fjortonde dag. Fiskhandlaren bodde i Täby Kyrkby men härstammade från Åland. Jag kan inte minnas att vi någonsin köpte annan fisk av honom. Strömmingen stektes oftast med ryggbenet kvar, som flundra mer sällan. När man talar om fisk är det svårt att förbigå den säsongsbetonade lutfisken. Den köptes i torkat tillstånd och delades i mindre bitar med hjälp av fogsvansen. Därefter inleddes själva lutningsprocessen som jag inte närmare ska gå in på här men den innebar i alla fall ett oändligt kånkande av vatten i hinkar från köket och ut till jordkällaren där fisken förvarades. Om inga malörer inträffade var fisken färdig precis till julafton och kunde avnjutas tillsammans med kokt potatis och tjock vit sås. Gröna ärtor tillhörde också bilden. Själv hade jag, och har fortfarande, vansinnigt svårt för denna delikatess. Det är någonting med lukten som gör att njutningscentrat slår bakut. Vilken tur att jag är gift med en kvinna som har samma "defekt". Man kan säga "det var mycket bättre förr" hur många gånger som helst, lutfisken har ändå alltid varit samma äckelstinkande geléhög oavsett tidsepok. Då föredrar jag innehållet i den stora järngrytan. En härlig oxstek serverad med kokt potatis och gräddsås, kanske även med inlagd gurka om det var den årstiden. Det smakade helt enkelt mumsfilibabba för grabben som knappt sextio år efteråt skriver dessa rader.