3

Jag försöker mäta upp barndomens skog. Den är inte stor. Träden består av tallar och snår, även enstaka granar finns. Jag uppskattar avståndet från vår nu icke-existerande jordkällare upp till stenbrottet, till högst tvåhundra meter. Tvärs över är längden cirka hundra meter. Stenbrottet var en spännande plats. Någon kan säkert berätta dess historia. Vem bröt stenen och vilka använde den? Mitt i skogen syns en formation på fem stående stenar. Jag går dit och lägger handen på en av dem. Den känns kall och skrovlig. Stigen som gick längs kanten av skogen har utplånats. Några av träden som jag mindes dem har försvunnit. Skogen är omgärdad av bebyggelse som blir större för varje år. Civilisationen tränger på, trafikljud hörs överallt. Vi hade ett träd med vildäpplen som vi kallade vårt. En annan stig ledde från Norbergs hus förbi vårt och ut på åkern. Den trampade gubbarna varje dag på väg till och från arbetet i ladugården. Vi var i skogen ibland, vi gick dit som på besök. Nu går jag här ensam. Träden bor i sina stammar. I de risiga snåren hörs småfåglar, det är svårt att namnge några särskilda arter. Allt som allt har skogen har en yta på 20 000 kvadrat. Det låter mycket. Förr var den förstås större även om den aldrig kunnat gå under benämningen "storskog". Den har naggats i kanterna hela tiden. Den är som ett isberg som fräts sönder. Att stå inne i skogen är som att stå i en kyrka, en landsortskatedral. Det känns heligt. Vi smakade en gång på vildäpplena men de gick inte att äta, de var för sura. Våra kläder hade naturliga jordfärger. Vi var ett med naturen. Jag satte upp en höjdhoppsribba mellan två träd och försökte slå världsrekord, det gick förstås inte. Snart finns det så lite kvar av skogen att jag kan bära den med mig. Kanske i en hink eller i en Konsumkasse, jag vet inte vilket.