1

Jag går längs en nerlagd järnväg. Plötsligt tar den slut en bit bortom stationshuset som jag nyss passerade. Jag vänder tillbaka och hittar strax ett stickspår som leder ut i terrängen. Efter bara några minuter slutar det också abrupt vid en stoppbock. Allt tycks vara som i en dröm. Kanske är det så att jag verkligen sover? Snart kommer jag att vakna och sätta mig upp i sängen, därefter gå ut i köket och dricka ett glas vatten. Jag går tillbaka och sjunker ner bakom en av de stora cisternerna för Slotts-Senap som står uppställda en bit från stationshuset. Varför är jag här och nu? tänker jag. Vad har fört mig hit och varför känns det som om jag måste vidare? Jag lutar mig bakåt mot den rostiga plåtbehållaren. Hur mycket senap har inte den innehållit i sin glans dagar? Det går inte att tänka i så stora volymer. Nu är den tom, det ekar när man knackar mot plåten. Höstkylan tränger in mot kroppen, jag skakar till. Det känns som om jag inte kommer att klara en natt i det fria. Redan nu hör jag den svarta fågelns vingslag ovanför mitt huvud. Ödet verkar ha något i beredskap för mig, en lömsk och djävulsk plan mot vilken jag inte kan värja mig. Brynjan från DDR skänker ingen värme. Jag tänker på att hemma i mitt kök sitter en klocka gjord i samma land, det som nu är ett före detta land. Bakom visarna syns ett rutnät. Fångad i den uppländska ödemarken börjar jag resignera. Inget hopp verkar finnas. Jag är en förlorad, en övergiven. Den svarta fågeln skriar illavarslande. Livet skulle ha gått vidare men gör det inte, det har stannat. Åkrarna blänker svarta i skymningen. Jag drömmer att jag tar mig uppför ett högt berg, på toppen ligger en liten kiosk som säljer souvenirer och vykort. Även godis, läsk och tidningar finns att köpa. Ägaren lutar sig ut genom kioskluckan och säger: "Men där är du ju, jag har väntat på dig". Han är smal och spenslig och iklädd någon slags arbetsuniform. Jag vet inte vad jag ska svara, jag har förlorat mitt språk. När jag vaknar är det natt. Det uppländska mörkret har lagt sig runtomkring mig. På ett av spåren vid stationen står ett tåg. Det är en rälsbuss med nosen riktad mot X-köping, det är sista förbindelsen för kvällen. Den där typen av tåg tillverkades på 1940-talet, det var länge i tjänst på kortare sträckor. De har fått sitt namn efter sin konstruktör. Jag kliver upp på tåget och sjunker ner på ett av de mjuka sätena. Konduktören stannar till och frågar om jag har biljett, jag skakar på huvudet. "Inte?", säger han. "Nåja, du kan åka med ändå". Han går vidare i vagnen med sin konduktörsväska hängande över axeln. "När går tåget?", ropar jag efter honom. "Det har ju redan gått", svarar han och öppnar dörren till nästa vagn. "Har du inte märkt det?"