6

Gårdens ägor sträckte sig från Roslags-Näsby till Viggbyholm, jag har ingen aning om hur stor ytan var. Själva gårdsbyggnaderna låg i en klunga bredvid järnvägen. De bestod av en ladugård med stall, en maskinhall, ett mejeri som sedan blev musteri, ett bostadshus med två lägenheter, en villa med lika många lägenheter (i en av dem bodde ladugårdsförmannen), en villa där befallningsmannen bodde, ett hus uppe i skogen där vi bodde samt ett annat hus lite längre bort där morfars arbetskamrat Norberg bodde. Andra som arbetade på gården bodde utanför dess hank och stör. De kom cyklande på morgnarna med andedräkten hängande ut genom munnen. Till gården hörde också diverse uthus med varierande användningsområden. På andra sidan järnvägen där Grindtorp nu ligger,fanns ett svinhus. Det brann ner i slutet av 1950-talet. Även det tillhörande bostadshuset strök med. Det var nära ögat för svinskötaren och hans familj. Till maskinhallen hörde en smedja, smeden hette Ahlstrand. Han körde också lastbil och traktor vid behov. Bland annat skjutsade han oss med det förstnämnda fordonet till Rö där en vävstol för täcken skulle hämtas. Morfar satt på flaket, mormor och jag inne i hytten. Frun till mannen som vi köpte vävstolen av var gammal väninna till mormor, hon hette Nora. Hennes man hette Joel. Jag hade också gärna velat sitta på flaket men fick det inte. Ladugården rymde ett 90-tal kor. I stallet fanns 6 - 8 hästar, de var stora och trygga. Ovanför kornas bås satt små griffeltavlor där deras namn skrivits med krita. Egentligen fick man inte gå in i ladugården hur som helst, det var känsligt med tanke på smitta och dylikt. Mjölkningsmaskiner fanns men träcken fick forslas bort med skottkärra till gödselstacken. Det var ett tungt jobb. Gården ägdes av en direktör från Djursholm men han visade sig sällan där. Han hade någonting med Metrobutikerna att göra. Den dagliga driften sköttes av befallningsmannen som liksom vi hette Eriksson. Smaka på ordet "befallningsman", det låter som mörkt 1800-tal i mina öron. Dessutom fanns en rättare som var någon slags förman för de som arbetade ute. I gårdens utkanter låg ett sågverk samt en testanläggning för målarfärg. Den sista bestod av brädor som målats med de färger som skulle testas. Brädorna var fastspikade på höga ställningar. Anläggningen hade så vitt jag vet ingenting med gården att göra. Sågverket i sin tur hade lagts ner när vi kom till gården. Jag såg aldrig någon som arbetade där. Det kan också nämnas att Täby Galopp började byggas vid den här tiden. Galoppbanan vid Ulriksdal hade tjänat ut och det beslöts att verksamheten skulle flytta hit. 1960 körde man igång. När Tibble Gård gick i graven rensade man upp i ladugården och gjorde om den till bilhall. Det var Norrbil som sålde VW-bilar. Så småningom flyttade de därifrån. Några år in på 1960-talet stod byggnaderna tomma. Därefter revs hela klabbet. En ny tid var i antågande, i den hade vi ingenting att hämta.