måndag 27 februari 2012

7

På somrarna behövdes eldningen endast för matlagningen men om vintrarna fick både järnspis och kakelugn arbeta hårt för att hålla kylan ute. Huset var nog inte i bästa skick. Isoleringen i väggarna, sågspån antar jag, hade säkert aldrig varit mycket att hurra för och vid den här tiden låg troligtvis merparten av denna nere i golvnivå. Där gjorde den naturligtvis dålig nytta. Fönstren som var av enkeltyp, fick förstärkning varje höst när innanfönstren sattes in och pappersremsor klistrades fast över de otäta skarvarna. Ventilationen vintertid blev då förstås lidande eftersom fönstren inte gick att öppna men vem brydde sig om luftcirkulation? Här gällde det istället att inte släppa in kylan till varje pris. Den boven fick hålla sig ute medan vi satt inne i värmen. Jag kan ändå inte påstå att vi direkt frös. Kanske berodde det på att huset var litet och att både järnspis och kakelugn var utmärkta värmekällor. Så länge de brann vill säga. När de inte gjorde det, nattetid till exempel, sjönk temperaturen snabbt. Det var ett tvivelaktigt nöje att stiga upp på morgnarna med 12-13 grader varmt inomhus. Då ville man helst stanna kvar i sängvärmen. Till det positiva hörde att när eldningen väl kom igång, dröjde det inte så länge förrän kvicksilverpelaren började stiga igen. Vi hade alltså ett stort behov av ved och den måste sågas och huggas under den varma årstiden. Oftast hade vi vedbodarna fulla med prima klabbar. Morfar var duktig på att hugga. Ibland var mormor med och hjälpte till med sågningen, den gick lättare när man var två. På bilden ovan verkar det som om vi fått hem en sändning plank någonstans ifrån. Sådant gick ju också att elda med även om värmeförmågan var klart sämre än med "riktig" ved, helst då björk. Det hände också att morfar bar hem ved från skogen, träd som fallit för tidens tand eller som blåst ner. Ingen sa någonting om det, alla gjorde likadant. Summa summarum: utan ved hade vi inte klarat oss. Då hade vi fryst till is i vår lilla stuga, lika snabbt som det går att räkna till ett hundra självbiografiska anteckningar av vilka detta är den sjunde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar