2

I drömmen vandrar jag runt i en snårig skog. Efter en stund hittar jag en stig som leder fram till ett gärde med stubbad yta. En bit bort ligger en av de små öar som liksom pressats upp ur det annars platta landskapet. Jag går över till den. Dess namn är Svartön. En stig leder tvärs över ön. Den mynnar ut på ett nytt gärde som är betydligt större än det första. Luften är kall och klar, det är tidig höst. Nu ser jag trädet med dess vidunderliga fågelbo. Lite närmare märker jag att boet är uppbyggt av grenar som av en naturens nyck formats på det sättet. Inga fåglar har någonsin bott där, det vore en fysisk omöjlighet. Jag går tillbaka samma väg men viker strax in på en ny stig. Den är något bredare och verkar mer använd. Rötter sticker upp med jämna mellanrum men det går ändå bra att ta sig fram. Jag märker nu att stora delar av ön består av taggig snårskog omöjlig att ta sig igenom. På öns mitt finns en öppen plats. Den är inte särskilt stor, högst femton kvadratmeter. Jag går rakt över och fortsätter där stigen börjar igen. På den här sidan har växtligheten en annan karaktär. Den utgörs av täta granar som nått en ansenlig höjd. Efter en kort stund blickar jag ut över ännu ett gärde. Det sträcker sig bort mot järnvägen, ett avstånd som jag uppskattar till mer än trehundra meter. Jag ser ett par karlar som rensar upp i ett dike. Bredvid dem står en flakvagn spänd efter en häst. Tillbaka igen på stigen mot mitten av ön som jag hastigt passerar utan att stanna. Vi är i slutet av september. Vädret har varit hyggligt under den gångna månaden. Höstregnen har ännu inte börjat. Jag följer nu den stig som jag först gick på. Där ön slutar har någon slängt delar av en gammal bil, en stänkskärm och en motorhuv. Båda plåtdelarna är genomrostade. Jag tror att de är till en Chevrolet av 1937 års modell. Inne i de täta snåren hörs svaga ljud som efter en stund låter högre. Det är en älg som tar sig fram. Den tittar på mig men viker sedan undan med blicken som om den gjort något otillåtet. Jag lämnar ön och står åter på fast mark.På vägen ner mot gården möter jag några lantarbetare som är färdiga för dagen. De är nu på väg hem. Vi hälsar. Jag berättar att jag just varit ute på Svartön. De frågar intresserat om där fanns någonting att se. Nej, inte mycket, svarar jag och går vidare in i skymningen.